Uppsättningen av en av världens populäraste musikaler, The Phantom of the Opera, på Cirkus i Stockholm förtjänar verkligen sina stående ovationer. Full av kärlek och svärta, drömmar och förförelse, mord, våld och spöken. Musikalen smakar på många olika genrer både vad gäller musik och handling och blandar opera med elgitarrer och skräck med skratt. Det är förvånande hur en sådan rörig komposition kan fungera, men det gör den.
Emmi Christensson och Peter Jöback
Cirkus som musikalscen har sina nackdelar, men sitter man på rad sju med perfekt översikt över scen och skådespeleri finns det inte mycket att klaga över. Ouvertyren fyller salongen med sitt episka, kromatiska huvudtema. Visst smakar det 80-tal, men är också tidlöst på ett vis bara klassiska kultfenomen som det här har förmågan att göra. Emmi Christensson bär den sångmässigt tunga rollen Christine med lätthet och flyter över oktaverna till synes utan ansträngning. Musikalens topptrio kompletteras av Peter Jöbacks kraftfulla Fantomen och Anton Zetterholms älskvärda Raoul. De tre skådespelarna lyfter varandra, men är också på många sätt fulländade i sig själva. Kanske finns ett uns av överdriv i Peter Jöbacks skådespeleri, men hans röst passar in i Andrew Lloyd Webbers instrumentering som handen i handsken på ett sätt som jag inte hade förväntat mig.
Emmi Christensson och Anton Zetterholm
Scenografin är en annan styrka i den svenska uppsättningen av världsfenomenet. Effekt följer på effekt, prålig kostym på prålig kostym. Jag kommer på mig själv med att undra hur mycket hela kalaset kan ha kostat. Eld, fallande ljuskronor och den klassiska ”falla-genom-golvet”-effekten varvas med balett och opera i ett påkostat virrvarr. En av de smartare lösningarna är att ha placerat två ”extra” läktare på scenen för att liksom styrka det faktum att föreställningen utspelar sig på en scen som utspelar sig på en scen. En annan effekt jag lade märke till var under låten Masquerade när ensemblen plötsligt fördubblas av ett dussin dockor. Det är ingenting man lägger märke till om man inte vet om det, men en smart, och kostnadseffektiv, lösning.
Anton Zetterholm, Emmi Christensson och Peter Jöback
Det jag fastnade mest för i föreställningen var dels den välkända kärleksduetten mellan Christine och Raoul Allt som jag begär , i original All I ask of you, en låt som alltid har hyllats och lyfts fram, men som aldrig riktigt fångat mig. Det gjorde den den här gången. Jag tyckte också mycket om slutscenen där föreställningens tre största rollerna samlas i en hejdundrande avslutning. Det är ett mästerverk, men om jag ska klaga på någonting så är det att musikalen framförs i sin ursprungliga form utan moderniseringar eller kreativa förändringar och innovationer. Från vad jag har läst handlar det om att Andrew Lloyd Webber håller hårt i rättigheterna, men lite uppfräschade orkestrering och kostymaltereringar hade inte skadat.
Kärlek, är allt vad jag begär
Phantom of the opera är en riktig klassiker i musikalvärlden. Jag tycker att det är lite svårt att sätta fingret på varför jag lämnade salongen med glädjerus och skakiga ben, men på något vis tror jag att det faktum att jag kände till musiken väl, men inte för väl, hade en viktig del i det hela då det gav utrymme för nya upptäckter och upplevelser. Våra bra platser bidrog också. Men såklart, det finns en anledning till att den här musikalen är så populär, den lyckas med att fånga publikens uppmärksamhet. Åtminstone fångade den min.
Maja Melissa 